Vibrerande mobiltelefoner, TikTok-danser i korridoren och YouTube-flikar på skoldatorn? Låt oss ta en titt på skolan och eleverna i en digital värld – om källkritik, näthat och smygfoton.
Den som oroar sig för köpta åsikter eller fake news kan lugna sig med att tänka på att ungdomar är mycket bättre än äldre på källkritik. Internetstiftelsen konstaterade nämligen redan i Svenskarna och Internet 2017 att äldre gärna delar vidare saker de läser på nätet, medan ungdomar är mer benägna att ta del av informationen med skepsis.
En av anledningarna till detta skulle kunna vara ett bevis på det faktum att dagens unga utbildas i källkritik. Grovt uttryckt kan man tänka sig att källkritik inte var av lika stor vikt att lära sig före internetåldern, eftersom man litade på att tidningar, böcker och radio faktagranskats av redaktörer, förläggare eller ansvariga utgivare. I dagens informationssamhälle kan vem som helst publicera vad som helst. Det är förstås bra och viktigt för yttrandefriheten, men med det följer risken att avsändare ljuger och har onda avsikter med sitt innehåll. I värsta fall får de det att se trovärdigt ut.
”Vi ser en ganska stor skillnad mellan hur unga och gamla värderar sin egen kunskap när det gäller källkritik och hur man ska bedöma vad som är sant eller falskt på internet”, sa Måns Jonasson, digital strateg på Internetstiftelsen, till SVT Nyheter i oktober 2017.
Men en studie från Göteborgs universitet visar motsatsen. En artikel från TT som publicerades i januari 2019 visade att gymnasieelever i åldern 16–19 år överskattade sin förmåga att avgöra trovärdigheten i nyheter på nätet. Studien visade att sju av tio värderade sin förmåga till faktagranskning som god eller väldigt god. Åtta av tio värderade sin förmåga att söka information som god eller väldigt god. En siffra som inte verkar vara förankrad i verkligheten, eftersom studien också visade att nio av tio inte klarade att skilja nyheter från reklam. Slutsatsen blev att självsäkra unga är sämre på källkritik.
De som enligt studien var bäst på källkritik var de ungdomar som tyckte att det är viktigt att ta del av pålitliga nyheter. Det menar Thomas Nygren, universitetslektor i didaktik vid Uppsala universitet, som genomfört studien.
”Ursprunget till att man faktiskt tror att man är särskilt bra på något är ofta att man inte förstår sina egna begränsningar. Att vara tvärsäker är inte sällan ett tecken på okunskap [...] Där ser vi en slags ödmjukhet inför andras kunskap. Man kan ställa de två grupperna i relation till varandra. Vi har en grupp som tycker att de vet bäst själva, som inte fick så bra resultat. Och så har vi en annan grupp som inte tror sig veta allting och som tycker att det är viktigt att ta del av andras kunskap, och som är bättre på digital källkritik.”
Nygren menar dock att studiens resultat inte nödvändigtvis betyder att en hel generation har problem när det kommer till källkritik, eftersom tidigare studier har visat att unga överlag till största delen läser och delar trovärdig information.
”Men vi ska vara medvetna om att unga som tycker sig vara särskilt bra på digital källkritik är mer lättlurade än dem som har en lite mer ödmjuk inställning kring det.”
Om du läser det här i egenskap av lärare, rektor eller skolpersonal har du troligtvis redan bra koll på källkritik. Det är, som sagt, viktigare än någonsin. Om du känner att du inte har det – skaffa dig det! Du har en unik möjlighet att påverka framtidens generationer.
Något som jag själv fick lära mig av mina lärare redan i mellanstadiet är termen VVV, som står för ”Vem, Vad, Varför”. Jag tycker att det fortfarande är en bra modell för att snabbt undersöka om källan är trovärdig eller inte. Det behöver inte ta mer än några minuter. Modellen är dessutom enkel att förklara och tillämpa även för yngre personer.
Mobiltelefoner i klassrummet har på vissa håll varit ett faktum sedan början av 00-talet och länge förknippats med mobbning, dålig arbetsro och allt sämre skolresultat.
2007 genomfördes en lagändring som gav lärare rätt att tillfälligt omhänderta föremål som stör undervisningen. Sedan dess är det mer eller mindre upp till varje lärare att bestämma vad som gäller i klassrummet. En del skolor har till exempel infört så kallade mobilhotell eller mobildagis, en låda där eleverna lämnar telefonen under lektionen.
En av fördelarna med mobiler i klassrummet är så klart att enheten kan användas som ett redskap i utbildningen. Med mobilen som redskap kan eleverna göra avancerade beräkningar, boka in friluftsdagar i kalendern, skriva upp veckans läxor på att göra-listan, söka i ordböcker, kolla upp synonymer, översätta texter och dessutom hitta fakta som krävs för att genomföra skoluppgiften.
Nackdelen är enligt kritikerna att dålig arbetsro och koncentrationssvårigheter blir allt vanligare. Men innan mobilens intåg i klassrummet var en vanlig distraktion istället att rita gubbar på bänken eller kladda i anteckningsblocket. Vad är skillnaden?
Torbjörn Ott, doktor inom tillämpad it med inriktning på utbildningsvetenskap vid Göteborgs Universitet, är en av personerna som gått ut i media och ifrågasatt mobilförbud i skolan. Han blev intresserad av frågan om mobiltelefoner i klassrummet redan 2007 i samband med att han själv började arbeta som lärare. Han tittade närmare på alla artiklar som Aftonbladet och Dagens Nyheter publicerat om mobiltelefoner och skolan sedan 1996, och såg snart att debatten var mer av en politisk fråga än en pedagogisk fråga.
Vanligtvis handlar den offentliga debatten om saker i samhället som underbyggs av forskning, men i fallet med mobiler i skolan handlar det mer om att använda frågan som ett slags politiskt slagträ. Antalet artiklar ökade till exempel i samband med valår. Han berättar på hemsidan för SPSM (Specialpedagogiska Skolmyndigheten) i augusti 2018:
”Eleverna är i hög utsträckning duktiga på att använda teknik rätt. När det handlar om längre texter använder de datorn av den enkla anledningen att det är enklare. Men när det handlar om att snabbt googla fram en uppgift, dokumentera något som läraren har skrivit på tavlan eller lyssna på en ljudbok så vill de använda mobilen för då är den smidigast.”
I samma artikel konstateras också att lärare ofta förutsätter att eleverna gör icke-skolrelaterade saker på mobilen och att de därför struntar i att använda mobiltelefonen vid tillfällen där den egentligen skulle ha kommit till nytta. Statistiken talar till elevernas fördel. Svenskarna och Internet 2018 visar nämligen att 43 procent av skolbarnen använder internet för att söka information, och 39 procent av skolbarnen gör skolarbeten via internet.
Ironiskt nog har en stor del av Sveriges skolor, parallellt med den hårda debatten, satsat ordentligt på digitaliseringen av skolan. Idag får elever i många svenska skolor varsin dator eller surfplatta att använda i undervisningen. Det är enheter som – håll i hatten – går att använda till mer eller mindre exakt samma saker som du kan göra med en mobiltelefon.
Att införa ett mobilförbud var ett av Socialdemokraternas vallöften inför riksdagsvalet 2018. I det så kallade Januariavtalet står ”Mobilförbud införs i klassrummen” som en av punkterna under rubriken ”Skapa studiero”. I början av 2019 skrev finansminister Magdalena Andersson (S): ”Vi socialdemokrater vill ta bort varje hinder för elevens möjligheter att kunna klara skolgången.” På Socialdemokraternas hemsida skriver energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman (S) samtidigt att ”Socialdemokraterna vill [...] att myndigheter, kommuner, skolor och andra samhällsaktörer drar nytta av digitaliseringens möjligheter.”
Frågan är om ett mobilförbud då inte är att skjuta sig själv i foten när man vill satsa på digitaliseringen.
Jag är själv av uppfattningen att fördelarna överväger nackdelarna och tror att mobiler i klassrummet kan fungera mycket väl under vissa villkor.
Mobilens notifikationer behöver till exempel regleras. Annars blir det i längden många störande och distraherande pling. I juni 2019 gjorde klass 8B på Ribbaskolan i Gränna ett experiment för att se hur många notifikationer eleverna nåddes av under en lektion. På 30 minuter tog 21 elever emot totalt över 2 000 notiser från appar som Snapchat, Whatsapp och Instagram. Vi kan nog räkna med att det ser någorlunda likadant ut i resten av landet. Lösningen är kort och gott att ändra inställningarna så att bara de viktigaste notiserna når fram till eleven från första början. Till exempel kan notiser för meddelanden från närmsta familjen och större nyhetshändelser vara befogat, medan notiser från spel, snaps och kompiskonversationer inte är det. Det gäller både barn och vuxna – i och utanför skolans värld. I ett ständigt informationsflöde är det oerhört viktigt att kunna sortera ut det viktigaste.
På mer övergripande nivå kan ni istället komma överens om några enkla regler, till exempel att mobilen alltid måste vara i ljudlöst läge under lektionstid och att den bara används när du säger att den ska användas.
Med det sagt: Ge eleverna chansen att bevisa att de klarar av att förhålla sig till dina villkor. Tänk på fördelarna, som enklast kan delas in i kunskap och hjälpmedel. Dina elever får tillgång till all världens kunskap som krävs för att skriva den där uppgiften – och de som lider av till exempel dyslexi kan dessutom få hjälp av ordbehandlingsprogram, bara för att nämna två exempel.
Jag tror inte att det gynnar någon inblandad part att eleverna upplever att lärarna förutsätter att de gör icke-skolrelaterade saker på mobilen på lektionstid. Att sätta ett mobilförbud, lägga armarna i kors och hålla tyst om saken kommer med största sannolikhet bara skapa en känsla av misstänksamhet från din sida, och därmed ett ännu större gap mellan lärare och elev. Låt istället eleverna komma till tals, visa respekt för deras uppfattning, lyssna till alla olika sidor av berättelsen och ha tålamod.
Det skulle dessutom bli betydligt billigare för staten att låta skolelever ta med sig sina egna telefoner och surfplattor till skolan. Skämt åsido.
1974 gjordes en statlig utredning som kom att landa i ett förslag att kriminalisera smygfotografering som kränker privatpersoners integritet. Men det blev ingen ny lag.
Med mobilen i fickan är kameran numera alltid nära till hands när man vill knäppa en bild – och dela den med världen. Det kan vara en selfie, en bild på frukosten eller en utsiktsbild. Men vad händer när någon annan hamnar på bilden, och ännu värre, upplever det som kränkande? Och när blir det ett brott?
Den 1 juli 2013 infördes det nya brottet Kränkande fotografering i lagen. På Riksdagens hemsida sammanfattas lagen så här: ”Det innebär att det blir förbjudet att i hemlighet fotografera eller filma någon som befinner sig i sin privata miljö eller på en annan plats som är avsedd att vara privat, på en toalett, i ett omklädningsrum eller liknande. För att en fotografering ska vara straffbar krävs också att den sker utan tillåtelse från den som blir fotograferad. Straffet blir böter eller fängelse i högst två år.”
I korthet innebär det att handlingen blir brottslig om fotograferingen är dold, sker utan tillstånd och i en privat miljö. Det är dock inte brottsligt om fotograferingen sker som en del av myndighetsutövande, till exempel av polisens spanare, eller på annat sätt är försvarlig, som att en journalist fotograferar för att visa missförhållanden i samhället. På allmän plats har man rätt att fotografera vem som helst, men man får sedan inte göra vad man vill med bilderna.
En Google-sökning på ”smygfotografering” resulterar i många träffar där barn och ungdomar uttrycker sin oro över att drabbas. I flera olika artiklar berättar elever om att de inte längre vill duscha i skolan eftersom de är rädda att bli smygfotograferade. En del av dem stannar till och med hemma från skolan de dagar då idrott står på schemat. Flera skolor runt om i Sverige har infört fotoförbud med anledning av elevernas oro.
Samhällsavdelningen i Kramfors kommun gick ett steg längre. SVT Nyheter rapporterade i september 2017 att kommunen börjat titta närmare på att sätta in duschbås med draperier för att förhindra insyn. I april 2019 bekräftade kommunen att det nu finns på alla skolor och i samtliga sporthallar.
I en digital värld går det inte att ha koll på vad var och en gör på sin telefon. Frågan är om det ansvaret ens kan läggas på lärare och skolpersonal, med tanke på att tekniken räcker långt utanför skolans område.
Det betyder inte att skolan inte ska göra något åt saken. Kanske ligger lösningen i att förbjuda mobiler i omklädningsrummet, eller i att sätta upp duschbås.
Men vad gör du om en elev utsätts för kränkande fotografering? Brottet bör så klart polisanmälas. Om personen som tagit bilden, eller för den delen spridit den, är under 15 år kommer hen inte kunna bli straffad för brottet, men det är ändå viktigt att en anmälan upprättas för statistikens skull.
Det är självklart minst lika viktigt att ta hand om eleven som utsatts. Alla skolor är skyldiga att ha en plan för hur man arbetar med att förebygga kränkande behandling. Sedan 2011 är svenska rektorer dessutom skyldiga att upprätta en anmälan om kränkande behandling om sådan skulle ske. Rutinerna varierar från skola till skola, men om en elev har blivit utsatt för kränkning har denne rätt till någon typ av stöd. Det kan vara till exempel en kurator eller psykolog, som kan hjälpa eleven att bearbeta händelsen.
Kommuniké är ett nyhetsbrev om kommunikation, sociala medier och pr av Johannes Gustavsson. Prenumerera kostnadsfritt för att ta del av kommentarer vid aktuella händelser och en lite längre text i slutet av varje månad!
Det finns tydliga exempel på att influencers gör stora avtryck hos sina följare även på andra sätt. Svaret på frågan ”Vad vill du blir när du blir stor?” verkar inte längre vara någon av klassikerna polis eller delfinskötare – utan influencer. Det är inte minst något som märks av tydligt i skolans värld.
På Kalix Folkhögskola finns en 20 veckor lång YouTube-utbildning vars syfte är att lära ut hur man sköter sociala medier i egen regi. Och gymnasieskolan Thoren Innovation School erbjuder sedan ett par år tillbaka till exempel en YouTuber- och influencer-inriktning på sina estetiska utbildningar. I kursplanen ingår bland annat entreprenörskap, journalistik, reklam och information.
Utbildningarnas syfte såklart inte att skapa influencers på löpande band. För att bli en framgångsrik internetkändis krävs ju mer än en utbildning. Syftet är rimligtvis att säkerställa kompetensförsörjning för en växande framtidsbransch.
”På 30 års sikt kommer inte alla dagens yrken finnas kvar. Vi måste hänga med i skolan och utbilda för de yrken som kommer finnas i framtiden”, sade Håkan Wallengren, Thorengruppens VD, i en intervju med Svenska Dagbladet i januari 2018.
Politiken är inte direkt överlycklig över tilltaget. I en debattartikel i Dagens Samhälle i februari 2018 beskrev gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström (S) en influencer som ”ett smeknamn på en halvkändis som, genom att använda sig själv som varumärke, gör smygreklam för olika former av produkter och tjänster i sociala medier”.
Hon poängterar samtidigt att Sverige behöver barnskötare, elektriker, undersköterskor, VVS-montörer och bilmekaniker. Det har hon förstås rätt i. Men resonemanget får mig att fundera. Vilket annat yrke skulle en minister uttrycka sig så pass nedlåtande om? Är en tillväxtbransch som omsätter 660 miljoner svenska kronor (enligt Institutet för Reklam- och Mediestatistik, 2017) inte relevant?
Yrket verkar vara här för att stanna – vare sig Anna Ekström vill det eller inte.
”Tidigare låg [...] makten hos de etablerade medierna som var de enda som hade tillräckliga resurser för att nå ut brett. I och med sociala medier har många barriärer för att som individ kunna nå ut rivits. Sociala medier har så att säga jämnat ut spelplanen för att publicera innehåll [...] I framtiden tror jag att influencer blir allt mer professionaliserat som yrke och att konkurrensen om att vara en ’riktig’ influencer kommer att hårdna. Och fenomenet kommer ta många fler former som vi inte har idag”, sa Jonas Colliander, forskare på Stockholms universitet till Dagens Nyheter i september 2018.
Digitaliseringen öppnar även upp för nya sätt att lära sig på. Den sociala generationen är inte bara proffs på att konsumera media, utan även på att producera media. Dagens barn och ungdomar har inte sällan med sig grundläggande kunskap om att bland annat fotografera och filma redan när de börjar i lågstadiet. Det öppnar upp goda möjligheter att tillämpa färdigheterna i skolans värld i form av innovativa läromedel eller nya examinationsformer. Det färdiga resultatet kan antingen stanna i klassrummet eller publiceras på nätet.
Det krävs inte särskilt mycket för att komma igång och det behöver inte kosta något alls. Alla svenska skolor har i någon mån tillgång till datorer och där finns många gratisprogram för olika typer av media att tillgå.
Video: På Mac-datorer och iPads finns redigeringsprogrammet iMovie installerat redan från början. För Windows-datorer rekommenderas bland annat en gratisvariant av programmet Davinci Resolve 16. Den som vill ta videoredigeringen till nästa nivå kan investera i den populära programvaran Premiere Pro CC från Adobe, som dessutom har förmånliga priser för skolor och studenter. Videon kan bland annat publiceras på YouTube eller Vimeo.
Bilder: Gimp är ett gratis bildredigeringsprogram som är lämpligt för att efterbehandla bilder; ställa in kontraster, lägga till olika effekter och klippa och klistra i bilder. Ett perfekt sätt för elever att få utlopp för sin kreativitet genom att manipulera eller retuschera bilder efter egen fantasi. På sidor som unsplash.com och pexels.com finns tusentals stock-foton som är fria att använda för ändamålet. För den mer avancerade användaren finns programvaran Photoshop CC från Adobe att köpa för en relativt låg kostnad.
Grafik: Nätbaserade verktyget Canva bjuder på många olika valmöjligheter när det kommer till att göra olika typer av grafik, till exempel presentationer, brev, inbjudningar, cv, affischer, visitkort eller reklamblad. Här kan användaren välja mellan att bygga från början eller använda färdiga mallar, som sedan fylls på med texter, bilder, ikoner och andra element. Varför inte låta eleverna göra en inbjudan till öppet hus eller skapa en affisch om sitt favoritdjur? Verktyget är mycket enkelt att förstå och det grundläggande medlemskapet är dessutom helt kostnadsfritt. Allt som krävs är ett användarkonto.
Ljud: Podcasts, som enklast kan beskrivas som ett förinspelat radioprogram som publiceras på nätet, är ett kul sätt för elever att kombinera lärande med kreativitet. Gratisprogrammet Audacity är bra för ändamålet. Eleverna kan spela in ett samtal sinsemellan via sina mobiltelefoner, föra över ljudfilen till datorn och därefter klippa samtalet eller bara lägga till ljudeffekter och musik. Om tanken är att podden ska publiceras på nätet är Soundcloud en utmärkt plattform. Vissa av sekretessinställningarna tillåter endast behöriga personer som har länken att lyssna.
Varje skolledning, lärarrum och arbetslag borde ha tillgång till en aktuell sammanställning av det digitala landskapet att vända sig till i tveksamma stunder. Ett sorts styrdokument, eller handlingsplan, som du och dina kollegor kommer att få stor användning av för att arbeta proaktivt med digitala frågor.
Ägna en stund per termin åt att prata med eleverna om vilka plattformar som är aktuella just nu, vad de är oroliga för och vad de vill att skolan ska göra för att de ska känna sig tryggare. Det som framkommer i samtalet kan undersökas och beskrivas närmare i ett dokument som uppdateras minst en eller två gånger per år. Saker förändras snabbt i den digitala världen, ju oftare du uppdaterar desto bättre. Några saker som är bra att ha med:
Är du på jakt efter en expert på nya sociala medier, influencer marketing eller ungdomskommunikation? Johannes Gustavsson är kommunikationskonsult som vänder sig till dig som bättre vill förstå det ständigt föränderliga digitala medielandskapet.
hej@johannesgustavsson.se
