skip to Main Content

Berättelsen om Twitter-kontot som blev borttaget

2 juni, 2019
Cirka 3 minuters lästid

Jag började hänga på Twitter i februari 2010. Vid den tidpunkten hade klasskamrater och föräldrar ännu inte hittat dit – till skillnad från Facebook. Till en början använde jag förvisso framför allt plattformen för att dela länkar till min dåvarande teknikblogg utan att få någon som helst respons från mina typ 11 följare. Åren gick och livet hände – och plötsligt satt jag där med verifierat konto, 14 000+ följare och 60 000+ tweets.

För snart ett år sedan blev kontot plötsligt borttaget. Helt utan förvarning. Poff. Borta.

Twitter kom med förklaringen att mitt konto blivit avstängt – eftersom jag inte fyllt 13 år vid registreringen. Jag var ju faktiskt bara 12 år.

När jag började söka runt på nätet förstod jag att samma sak hänt tusentals andra användare runt om i världen. Den gemensamma nämnaren verkade vara att alla konton tagits bort i samband med införandet av GDPR.

Twitters nya riktlinjer och förhållningssätt började alltså gälla retroaktivt. Bara det är konstigt.

Jag försökte naturligtvis få kontakt med Twitter, men fick inte någon respons överhuvudtaget. När jag äntligen nådde fram till svenska annonsbolaget Sellbranch, som representerar Twitter i Norden, hänvisade de mig till den amerikanska supporten. Oväntat.

Sedan dess har mycket tid gått åt till att överklaga beslutet. Vi snackar om dagar som ägnats åt att skriva motiveringar, ordna med passkopior, beställa intyg, fixa underskrifter och så vidare. Det kan låta som orimligt mycket tid och kraft för att få tillbaka ett Twitter-konto för vissa, men man får inte glömma att där fanns både åtta år av mitt liv och en stark marknadsföringskanal för mig som jobbar med kommunikation till daglig dags.

Det som låg närmast en lösning var ett standardformulär för överklagan. Mina föräldrar blev tvungna att intyga att jag faktiskt hade deras tillåtelse att skapa ett konto som 13-åring och att de verkligen var mina föräldrar – med hjälp av bland annat ID-kort samt ett familjebevis från Skatteverket.

Sedan dess har det varit tyst. Fram tills nu.

För några veckor sedan kom nämligen nya besked efter nästan 10 månaders väntan. En ursäkt och en förklaring. ”Återställningsprocessen var mer komplicerad än vad vi förväntade oss och vi behövde se till att det gick rätt till”.

Ytterligare en vecka passerade och snart kom ett mejl med en luddig formulering som förklarade att jag eventuellt kunde få tillbaka mitt konto. Betryggande.

Så – nu är kontot återställt, men jag har ändå förlorat lite mer än 10 månader Twitter-tid.

Visst, det är förståeligt att stora techbolag (läs techbolag i storleksordningen Facebook, Google, Twitter) inte rimligtvis kan erbjuda internationell support för alla sina användare. Det är helt enkelt för tids- och resursmässigt svårarbetat. Men är det verkligen rimligt att det ska ta närmare ett år att lösa ett ärende – särskilt när det uppenbarligen visar sig att de har något att be om ursäkt för?

Vad kan vi då lära oss av det här?

Jo, framför allt att oavsett om det är den tekniska eller juridiska biten av återställningsprocessen som är krånglig, så är det en smart grej att:

  1. känna till de potentiellt negativa konsekvenserna
  2. vara beredda på att bemöta förvirrade användares befogade frågor
  3. förvarna sina användare i god tid för att undvika onödig frustration

Allra helst innan man raderar tusentals Twitter-konton.

Ibland skriver jag roliga saker på Twitter, förresten. Följ mig gärna!

Trump blev president på grund av Facebook

Vill du veta hur? Skriv upp dig på inspirationsbrevet för att få regelbundna digitala spaningar i inkorgen! Självklart får du veta mer om Trump och Facebook i första utskicket.







Back To Top